Kategori: Gammal nyhet

Vår skattmästare Jan Fryk kåserar här över vad det inneburit och innebär att vara jägmästare, samt hur förträffligt det ändå är att vara medlem i Jägmästarnas förening. Glöm inte att anmäla dig till årsmötet!

1 Kronojägare; 2. Jägmästare; 3. Landsfogde; 4. Landsfiskal; 5. Brandchef; 6. Brandförman. Från Nordisk Familjebok.

Historien förmäler att poeten, tillika naturforskaren Johann Wolfgang von Goethe, under en av sina morgonpromenader i staden Weimars utkanter, råkade i samspråk med två distingerade herrar, djupt försjunkna i vad som visade sig vara en karta över nejdens skogsklädda omgivningar. På diktargigantens förfrågan om vad som föranledde gentlemännens engagerade diskussion, blev svaret att de dryftade huru härvarande trädbestånd lämpligen borde skötas, tas tillvara och ersättas av ny skog, till gagn för nuvarande och kommande generationer. Imponerad av denna ansvarskänsla och kanske tvåhundraåriga planeringshorisont lär Wolfgang ha utbrustit ”Ack, den som ändå vore skogsman!”.

Hur ofta hör man något liknande yttras idag?

Redan i Goethes dagar fanns för sin tid välutbildade skogsmän också här i Sverige. För dessa krävdes, förutom kunskaper i teoretiska ämnen såsom skrivning, räkning och skogshushållning, även praktiska färdigheter. Bland annat att rida, spåra vilt, uppfånga djur och fåglar samt blåsa valthorn. Kraven på skjutskicklighet var högt ställda. Vad sägs t ex om att ”med pistol och hagel träffa ett mål av tolv tums diameter till häst i full karriär”? Förmodligen inte många av nutida kollegor som grejar en slik manöver.

Ovanstående enligt Israel Adolf af Ströms upprättade mål för jägmästare 1802. Den gode Israel Adolf som initierade grundandet av Skogsinstitutet 1828, med utexaminering av de första jägmästarna några år därefter. Institutet hade sina lokaler i det ombyggda f d hovjägmästarbostället Stora Blå Porten, en pampig borgliknande byggnad intill Diplomatstaden i Stockholms förnämare kvarter. När institutet 1914 ombildades till Kungliga Skogshögskolan överfördes verksamheten till det imposanta, slottslika nybygget i Frescati Hage vid Brunnsvikens strand. Har själv försökt lansera, den i eget tycke briljanta idén, att Gamla skogsinstitutets byggnad borde övertas av Jägmästarnas Förening. Men då huset för närvarande inrymmer Israels ambassad, ter sig dessvärre ett sådant förvärv i knepigaste laget.

Nåväl, för att fortsätta den kondenserade historieskrivningen. Utbildningspensumet vidgades och fördjupades efterhand och själva Jägmästartiteln lär formellt ha stadfästs först 1927. Fem år senare infördes examenstiteln Civiljägmästare. Oklart varför, några ”militärjägmästare” fanns ju knappast, även om det krävdes fullgjord militärtjänst och helst officersgrad för att bli antagen till Skogis. Sannolikt var det så att prefixet ”civil” skulle markera en högskoleutbildning i paritet med civilingenjörer och dito ekonomer. Det civila kapades bort 1977 och man kan möjligen reflektera över klokskapen i detta. Ett par decennier senare befanns en modernisering vara av nöden, för att s a s gå i takt med tiden. Den förment mossiga jägmästartiteln avskaffades till förmån för skogsvetare, utbildningen kortades och antalet studieplatser nästan fördubblades. Det blev nu ingen hit. Efter åtta år togs steget tillbaka till tidigare ordning. Kamrater veterinärer och agronomer lät sig aldrig falla för frestelsen att döpa om sig till djur- eller jordvetare.

Studenterna vid Kungliga Skogshögskolan intog länge en gynnad särställning bland landets studentkårer. Med privilegier som i betydande grad försvann när epoken som fristående högskola upphörde i och med ombildningen till en fakultet bland andra vid Lantbruksuniversitetet, utlokaliseringen till Umeå samt nedläggningen av verksamheten i Garpenberg. Fram till dess var utbildningskostnaden per jägmästarelev den näst högsta, alla kategorier, efter stridspiloter. Då kan man betänka att yrkesmortaliteten likafullt förblev väsentligt högre bland de senare. Det lär t o m förhålla sig så att jägmästare/skogsakademiker lever längst av alla yrkesgrupper. Och har lägst skilsmässofrekvens. Kanhända föreligger en positiv korrelation däremellan. Vistelse i naturen och trevlig kollegial samvaro bidrar förmodligen också till en upplevd hög livskvalitet.

Utbildningens, liksom yrkets inriktning och status må ha varierat och förändrats genom decennierna. Men en företeelse har förblivit tämligen konstant – de kamratliga traditionerna! Och där vill jag mena att Jägmästarnas Förening med dess föregångare spelat en icke oväsentlig roll. Sammanslutningar för jägmästare (och forstmästare) har funnits i olika formeringar alltsedan Skogsinstitutets dagar. Ursprungligen för att tillvarata fackliga intressen, men även för utbyte av yrkeserfarenheter och stärkt kamratskap. Den fackliga funktionen avklingade efterhand, för att helt upphöra under tidigt 1990-tal. Återstår den nog så viktiga kollegialsociala dimensionen.

I de nyligen reviderade stadgarnas första paragraf, anges att föreningens ändamål pro primo är att ”verka för att samhörighetskänslan mellan föreningens medlemmar upprätthålls och stärks, gärna under trivsamma former”.  Man kan undra hur många föreningar som uppvisar en liknande portalformulering, därtill matchad av ett ansenligt, disponibelt ekonomiskt trivselkapital?

Att stärka samhörighetskänslan under trivsamma former, i mindre såväl som i större sammanhang, leder gärna tankarna till västar och fester. Ett signum för vår kår, med rötter i de Urgambles mylla. Ikväll så ska vi bara glamma, morgondagen gör detsamma. Och som det heter avslutningsvis i några forna versrader om jägmästarns lott (när hen var en han, liksom i citatet från Goethes tid):

”På söndagens morgon, när luften är stark och ozon är vad folk behöver, tar han aderton steg genom skog och mark och därmed är baksmällan över”.