Jan Fryk, styrelseledamot och tidigare mångårig skattmästare i Jägmästarnas Förening (och tidigare VD på Skogforsk såklart) delar här med sig av några minnen från hur det var när han var nyexaminerad jägmästare på 1970-talet. Mycket har förändrats sen dess.
Vi tar gärna emot liknande texter om episoder i jägmästares yrkesliv. Vill du dela med dig? Skicka ett mail till info@jagmastarnasforening.se.
En vanlig vy från 1970-talet. En kvistare-kapare från Kockum i förgrunden. Borta vid kojorna anas en klämbankslunnare. Notera det mycket stora hygget.
Det var då det: minnesfragment från ett begynnande yrkesliv
Vi skriver augusti 1975. Sommaren är inne på sluttampen och kröns med en rejäl värmebölja. Över 30 grader. Jodå, det kunde vara hett även på den tiden. Den lejongula 145:an hade lastats med stereoanläggning, andra ömtåliga prylar, några bössor och lite kläder. Där bak satt 15 månader gamle Tersen på sin filt och höll koll på omgivningarna. Efter följde en fullstor flyttbuss med det övriga minimala bohaget fastsurrat i en vrå längst in. Drevern skulle f ö snart utvecklas till en veritabel jaktmaskin. Rasen var poppis på 70-talet. Men vidsökande, långt före pejlar och mobiler. Lär känna din hembygd, skaffa en drever, hette det.
Kosan var ställd mot Hälsingland och metropolen Friggesund vid Norra Dellensjöns västra strand, för att tillträda en tjänst som assistent vid dåvarande AB Iggesunds Bruks Bjuråkersförvaltning. Detta efter ett knappt års första jobb vid Forskningsstiftelsen Skogsarbeten, högt upp på Drottninggatan i Stockholm. Och så skulle det bytas boende från en hyrestrea i Täby centrum till en mindre tjänstevilla i en glesbygdsort med kanske 500 invånare. Tala om miljöbyte.
Skogsarbeten, sedermera Skogforsk, rankades nog bland topp tre hos nyutexaminerade jägmästare. Tillsammans med aspiranttjänst vid någon av Domänverkets hundratalet förvaltningar, och assistensdito hos de rätt talrika skogsbolagen. En fin inskolning i yrkeslivet och bra språngbräda ut i näringslivet, sa man. Och det bar syn för sägen. Denna höst rekryterade t ex Iggesund tre ”Skogsarbetare” på ett bräde. Strax dessförinnan hade konsultfirman Jaakko Pöyry norpat fem medarbetare för att bygga upp sin internationella skogsdel. Skogsarbetens VD mumlade om transfersummor.
Nåväl, vid ankomsten till det nya vistet, möter fastighetsansvarig med pampig blomsterkvast och välkomsthälsning från självaste skogsdirektören. Jag inkvarterar mig i första elementhuset längs ”Skogvaktarslingan”, i rad med förvaltningens halvdussin skogvaktare. Rejält med utrymme inne för hund och ungkarl. Och stor tomt där utanför.
Den första arbetsuppgiften nästföljande dag blir att akut delta i släckning av skogsbrand i hettan. Jodå, det brann förr också. Men sällan större arealer. Då fanns ett hyfsat välfungerande brandförsvar. Människor bodde fortfarande kvar i skogsbygderna, med uppmärksamhet på vad som där skedde. Brandflyget var väl utbyggt och småorter var rustade med alerta frivilligbrandkårer.
Tämligen snart visar sig omaket med jycke inomhus dagtid, hemma eller på kontor. Yttrar något under en fikapaus om att bygga hundgård i dungen bakom kåken. Ett par dagar senare ligger nätrullar och stolpvirke, mig ovetandes diskret upplagt vid garaget. Far ansluter nästföljande helg och gården fixas. Efter lite fritidsbyggeri finns där även en vinterbonad hundkoja. Hundfrågan är löst.
Nämner påföljande vår i förbifarten funderingar på att greja ett eget grönsaksland, när man nu bor som man bor. Vid hemkomst efter arbetet några dagar därefter, är överraskande nog en rejäl bit av gräsmattan fräst och redo för iordningställande för odling. Mycket sallad och brokolli blev det den sommaren. Det förra till stor glädje för kaninuppfödaren nästgårds.
Den lokala lilla Pressbyråkiosken fungerade bl a som ombud för Systembolaget. Där beställdes ädlare dryckesvaror, om man nu inte själv iddes köra in till Hudiksvall och handla. Men i huvudsak hölls till godo med Skogsstjärnan. Tio spänn för en femliterdunk av högsta kvalitet och potens. Den billiga råvaran möjliggjorde för egen del ett frejdigt experimenterande med kryddning av allehanda snapsar. Att botanikkursens 600 fanerogamer fortfarande satt i minnet underlättade förstås hobbyn.
Som nyinflyttad ung jägmästare visste strax alla vem man var. Med ständig örnkoll på ens förehavanden. Inför en av de tämligen frekvent förekommande herrmiddagarna i det egna tjället, hade jag lagt en signifikant beställning i sagda kiosk. Typ vin, öl och dryckesvaror som inte kunde framställas med egna medel. Promenerade därefter i sakta mak de ca 300 metrarna till ortens Konsumbutik. Hälsades där med ett glatt ”- Jasså, du ska ha stor fest te helga Fryken, he, he”.
Helgbesök av glada kamrater var ett stort nöje. Under säsong gärna med jaktliga inslag, annars med exkursioner å bolagets marker. Alltid avslutat med välmodulerad måltidssamvaro, inklusive avsmakning av husets hemkryddade bajtar. Ibland följd av besök vid något av de lokala nöjesetablissemangen Hybopaviljongen, Österbacks loge, eller vanligen det mer närbelägna Bricka Folkets Hus.
Några kilometer bort längs sjön bodde Erik. Minns inte vad ”Ersken” gjorde till vardags, men på helgerna körde han taxi. Vi etablerade snart en relation, såtillvida att han stadigvarande städslades för transporterna till och från festlokalerna. Mina sällskap var skojfriska och uppsluppna gossar som uppenbarligen muntrade upp den gode kusken. Så pass att det utverkades en fast taxa, tio riksdaler vardera riktningen, oavsett distans. Preferred customers – taxametern avslagen.
Vid fritidssammankomster av nöjeskaraktär ville många bjuda på en hutt ur medhavd flaska. Etiketterna på pavorna varierade, men smaken var densamma. Att tacka nej kunde feltolkas, varför man snart utvecklade en diskret smutteknik för att reducera det faktiska etanolintaget. Som vid en lördagskvällstillställning vintertid i Bricka, med dans till orkester, kaffe och wienerbröd. Icke tillåtet att medföra alkoholhaltiga drycker i lokalen. Sådana förvarades därför i riklig mängd utomhus, företrädesvis i närbelägna snödrivor. Orkestern spelar, dansen träds. Plötsligt ljuder ropet ”Plogbilen!”. Verksamheten tvärstannar och manliga närvarande rusar hals över huvud ut i kylan för att rädda vad som räddas kan.
Årets höjdpunkter vad gällde ”tjo och tjim och inget annat” var förstås spelmansstämmorna i Delsbo och Bjuråker. När sommaren stod i sin fullaste prakt. Den förra samlade flera tusen musikanter och besökare från hela landet, som trängdes i tält och husvagnar på åkrar och i hagar. Kanske så ännu idag. Här försiggick underhållning, buskspel och en hel del annat, dygnet runt. Dit cyklade man hellre än körde bil, av uppenbara skäl.
Möjligen verkade det fagra sommarlandskapet och spelmanskulturen lockande på de många ”grönavågare” som lämnade storstäderna för en tillvaro närmare naturen. ”Rundglasögon” kallades de av lokalbefolkningen. Gärna iklädda tovad luva, islandströja, manchesterbrallor och näbbskor. Några flyttade in i större gårdar för att leva i frigjorda storkollektiv. Andra övertog mindre ställen, efter småbrukare som sålt av p g a orimligt mycket slit och skral lönsamhet. Men hur svårt kunde det vara? Med några får, getter och egna odlingar skulle det hela säkert reda sig. Det gick väl så där. Ofta inte alls. Men ofantliga mängder getost hann i alla fall produceras, så länge vågen varade. Billig och rätt OK till en början, men det gick över. Och den odör av get och kaprinsyra som osade över nejderna var inte alltid så angenäm. Sedan dess har det varit svårt att förlika sig med chèvre, numera vanligt förekommande i butikernas delikatessdiskar.
Detta var det storskaliga, schablonmässiga skogsbrukets tid. Jag lät mig imponeras av slutavverkningsobjekt på hundratals hektar. Där huggare, stamkvistare, kvistare-kapare, lunnare och skotare kunde vistas i veckor. Påminde om veritabla militärmanövrar, med ”depåer” som omfattade baracker, service- och underhållstält, drivmedelstankar och allt annat behövligt. Kilometerlånga virkesvältor. Ståndortsanpassning, biologisk mångfald och klimatnytta var ännu icke uppfunna begrepp. Avverkningarna följdes av intensiva föryngrings- och skogsvårdsinsatser. Så ny skog blev det likafullt.
Från tid till annan förekom problem med stölder, inte minst från avverkningsdepåerna. Det föreföll generellt som att just bolagets tillhörigheter var särskilt attraktiva stöldgods. I den spirande ungskogen på en avlägset belägen, äldre avverkningstrakt stod en kvarlämnad gammal dieseltank och rostade. Skogvaktaren Rune och undertecknad konstaterade att det såg illa ut med skrotet i skogen. Samtidigt skulle det bli dyrt att frakta bort det. Efter lite lateralt tänkande, kläcktes idén att klistra en stor och på långt håll synlig företagslogga på åbäket. Sagt och gjort. Sedan var det bara att avvakta och se om något hände. Ett par veckor senare var tanken försvunnen.
Avverknings- och skogsvårdplanering, driftsuppföljning och taxering var några av de uppgifter som ankom på förvaltarassistenten. Roligt och lärorikt. Mycket bilåkande blev det dessutom. Med komradio som renderade viss status i bekantskapskretsen. Ett särskilt ansvar var bortsättning av entreprenörsuppdrag. Merparten av avverknings- och skogsvårdsresurserna var bolagsägda, men entreprenörer anlitades för verksamhet främst i förvaltningens geografiska periferi. Blev fena på att konstruera avancerade nomogram till stöd för beräkning av ersättningar. Antagligen var man lite väl generös i detta värv, då jag vid juletid erhöll ymniga gåvor från de uppskattande entreprenörerna. Min efterträdare var mer kostnadsmedveten och av tuffare kaliber. Stramade åt prissättningen och sänkte säkert bolagets kostnader med flera ören kubiken. Men fick i stället ett smärre uppror på halsen. Och inga julklappar. Delikat balansgång det där. Han avancerade i alla fall till förvaltare så småningom.
1975 infördes månadslön i skogen. Särskilt de motor-manuella arbetarna fick därmed mindre pressade villkor. Nedsidan blev att produktiviteten sjönk markant i hela skogsbruket. Vid ett tillfälle följde jag skogschefen, skogsvårdsdito och förvaltaren under en dag för att inspektera pågående skogsvårdsverksamhet. På programmet stod bl a besök hos ett fem mannar starkt röjningslag. Väl framme, mitt under förmiddagens arbetspass, befanns samtliga behagligt sovande på omsorgsfullt tillredda bäddar i den mjuka markvegetationen utanför rastkojan. De önskade sig nog någon annanstans när de väcktes, slog upp ögonen och såg det samlade ledningsgarnityret med bistra miner blicka ner på dem.
Bolaget lade sig vinn om fortlöpande kompetensutveckling av såväl tjänstemän som arbetare. Vid den här tiden svepte fenomenet ”sensitetskurser” över landet. Nu skulle cheferna ta av sig kavajen, lätta på slipsen, sitta i en ring på golvet, hålla handen, lära känna sitt inre och våga ge uttryck för sina djupare känslor. En del företag (dock ej något skogligt, vad jag minns) inrättade t o m ljudisolerade ”primalrum”, som kunde uppsökas vid behov av att vråla ut sin frustration. Även Iggesund provade kurskonceptet. Det blev ingen succé. I vart fall inte bland garvade skogskarlar av den äldre skolan. Efter en timmes session där deltagarna placerats på stolar i ring i ett kalt rum med stängd dörr, utan instruktioner och utan handledare, utbrast en av de seniora skogvaktarna, drypande av kallsvett ”- Hä va värre än te å åka Vasaloppe dä här!”.
Om spelmansstämman var sommarens stora begivenhet, så var älgjaktpremiären höstens.
Som förvaltarassistent jagande man med skogvaktargänget i Tigers, uppåt Naggen till. Jakt med förläggning, måndag t o m torsdag första veckan. Andra kvällen anordnades i jaktstugan traditionsenlig älgmiddag, då filéer från dittills fällda djur inmundigades, ackompanjerat av intag av medhavda egendestillerade dryckesvaror. Det senare möjligen ett moraliskt dilemma för jaktledarens deltagande son, poliskonstapel i det civila. Matlagning, servering och disk handhades av tillresta skogvaktarfruar. Det var då det.
Under det tidiga 70-talet betraktades på landsbygden jägmästare i viss mån fortfarande som auktoriteter och representanter för överheten. Upplevde dock för egen del inte detta märkbart. Möjligen med undantag av en incident. Satt en sen fredagseftermiddag fridfullt läsande i Hudiksvalls järnvägsstation och inväntade dambesök från huvudstaden. Väntsalen var tom, sånär som på några lätt överförfriskade ynglingar i 20-års åldern. Noterade i ögonvrån att min person tilldrog sig deras intresse. Rest in till stan även de tydligen, oklart varför. En av dem reser sig, kommer på aningen ostadiga ben fram till mig och frågar
”- Är du jägmästare?”
”- Ja, hur så?”
”- Då ska du ha en smäll på käften!”
Dess bättre anslöt raskt hans mer sansade kamrater och förmådde avstyra handgemänget.
Efter ett och ett halvt år i den vackra Dellenbygden, kallade huvudkontoret till andra uppgifter. Men det är en annan berättelse.
Jan Fryk
Kurs 69-73/74