Lördagen den 5 november planerar Jägmästarnas förening en heldag i Uppsala tillsammans med jägmästarstudenter och skogliga kandidatstudenter från hela landet.
Dagen börjar med en gemensam bussresa från Uppsala till Ekolsunds slott, där en guidad tur i slottsparkens arboretum ledd av ingen mindre än Börje Drakenberg väntar. Därefter följer en gemensam lunch på Ekolsunds Wärdshus innan återresa till Uppsala. På kvällen följer sedan en klassisk Skogissittning med efterföljande dans på Ultuna campus i Ultuna studentkårs fina kårhus. Syftet med dagen är att främja gemenskapen mellan de skogliga programmen och ge skogsstudenter möjlighet att lära känna studenter från andra studieorter och program. Självklart kommer Jägmästarnas förening berätta om sin verksamhet och dela med sig av skogistradtioner och erfarenheter från yrkeslivet som skogsutbildad.
Det gamla jägmästarprogrammet, som nu mynnat ut i de tre nystartade skogliga kandidatprogrammet, har en lång historia av skoglig kamratskap och fina traditioner. Vi vill självklart värna om och föra dessa vidare till nästa generations skogsstudenter trots att det traditionella jägmästarprogrammet inte finns kvar.
De som har skickat in svar kommer att få en formell inbjudan med information om kostnad och betalning från studenterna som arrangerar träffen. Detta sköts via studenternas system.
Observera att intresseanmälan inte är bindande på något sätt.
Det kommer att vara möjligt att delta på enbart dagen eller enbart kvällen.
Vid frågor och funderingar, vänligen maila clara.hernblom@slu.se.
Vi ser verkligen framemot en heldag i sann skogisanda och hoppas verkligen att ni vill vara med!
Väl mött,
Clara Hernblom, Jägmästarstudent och projektledare för gemensam skogsdag
Jan Fryk, styrelseledamot och tidigare mångårig skattmästare i Jägmästarnas Förening (och tidigare VD på Skogforsk såklart) delar här med sig av några minnen från hur det var när han var nyexaminerad jägmästare på 1970-talet. Mycket har förändrats sen dess.
Vi tar gärna emot liknande texter om episoder i jägmästares yrkesliv. Vill du dela med dig? Skicka ett mail till info@jagmastarnasforening.se.
En vanlig vy från 1970-talet. En kvistare-kapare från Kockum i förgrunden. Borta vid kojorna anas en klämbankslunnare. Notera det mycket stora hygget.
Det var då det: minnesfragment från ett begynnande yrkesliv
Vi skriver augusti 1975. Sommaren är inne på sluttampen och kröns med en rejäl värmebölja. Över 30 grader. Jodå, det kunde vara hett även på den tiden. Den lejongula 145:an hade lastats med stereoanläggning, andra ömtåliga prylar, några bössor och lite kläder. Där bak satt 15 månader gamle Tersen på sin filt och höll koll på omgivningarna. Efter följde en fullstor flyttbuss med det övriga minimala bohaget fastsurrat i en vrå längst in. Drevern skulle f ö snart utvecklas till en veritabel jaktmaskin. Rasen var poppis på 70-talet. Men vidsökande, långt före pejlar och mobiler. Lär känna din hembygd, skaffa en drever, hette det.
Kosan var ställd mot Hälsingland och metropolen Friggesund vid Norra Dellensjöns västra strand, för att tillträda en tjänst som assistent vid dåvarande AB Iggesunds Bruks Bjuråkersförvaltning. Detta efter ett knappt års första jobb vid Forskningsstiftelsen Skogsarbeten, högt upp på Drottninggatan i Stockholm. Och så skulle det bytas boende från en hyrestrea i Täby centrum till en mindre tjänstevilla i en glesbygdsort med kanske 500 invånare. Tala om miljöbyte.
Skogsarbeten, sedermera Skogforsk, rankades nog bland topp tre hos nyutexaminerade jägmästare. Tillsammans med aspiranttjänst vid någon av Domänverkets hundratalet förvaltningar, och assistensdito hos de rätt talrika skogsbolagen. En fin inskolning i yrkeslivet och bra språngbräda ut i näringslivet, sa man. Och det bar syn för sägen. Denna höst rekryterade t ex Iggesund tre ”Skogsarbetare” på ett bräde. Strax dessförinnan hade konsultfirman Jaakko Pöyry norpat fem medarbetare för att bygga upp sin internationella skogsdel. Skogsarbetens VD mumlade om transfersummor.
Nåväl, vid ankomsten till det nya vistet, möter fastighetsansvarig med pampig blomsterkvast och välkomsthälsning från självaste skogsdirektören. Jag inkvarterar mig i första elementhuset längs ”Skogvaktarslingan”, i rad med förvaltningens halvdussin skogvaktare. Rejält med utrymme inne för hund och ungkarl. Och stor tomt där utanför.
Den första arbetsuppgiften nästföljande dag blir att akut delta i släckning av skogsbrand i hettan. Jodå, det brann förr också. Men sällan större arealer. Då fanns ett hyfsat välfungerande brandförsvar. Människor bodde fortfarande kvar i skogsbygderna, med uppmärksamhet på vad som där skedde. Brandflyget var väl utbyggt och småorter var rustade med alerta frivilligbrandkårer.
Tämligen snart visar sig omaket med jycke inomhus dagtid, hemma eller på kontor. Yttrar något under en fikapaus om att bygga hundgård i dungen bakom kåken. Ett par dagar senare ligger nätrullar och stolpvirke, mig ovetandes diskret upplagt vid garaget. Far ansluter nästföljande helg och gården fixas. Efter lite fritidsbyggeri finns där även en vinterbonad hundkoja. Hundfrågan är löst.
Nämner påföljande vår i förbifarten funderingar på att greja ett eget grönsaksland, när man nu bor som man bor. Vid hemkomst efter arbetet några dagar därefter, är överraskande nog en rejäl bit av gräsmattan fräst och redo för iordningställande för odling. Mycket sallad och brokolli blev det den sommaren. Det förra till stor glädje för kaninuppfödaren nästgårds.
Den lokala lilla Pressbyråkiosken fungerade bl a som ombud för Systembolaget. Där beställdes ädlare dryckesvaror, om man nu inte själv iddes köra in till Hudiksvall och handla. Men i huvudsak hölls till godo med Skogsstjärnan. Tio spänn för en femliterdunk av högsta kvalitet och potens. Den billiga råvaran möjliggjorde för egen del ett frejdigt experimenterande med kryddning av allehanda snapsar. Att botanikkursens 600 fanerogamer fortfarande satt i minnet underlättade förstås hobbyn.
Som nyinflyttad ung jägmästare visste strax alla vem man var. Med ständig örnkoll på ens förehavanden. Inför en av de tämligen frekvent förekommande herrmiddagarna i det egna tjället, hade jag lagt en signifikant beställning i sagda kiosk. Typ vin, öl och dryckesvaror som inte kunde framställas med egna medel. Promenerade därefter i sakta mak de ca 300 metrarna till ortens Konsumbutik. Hälsades där med ett glatt ”- Jasså, du ska ha stor fest te helga Fryken, he, he”.
Helgbesök av glada kamrater var ett stort nöje. Under säsong gärna med jaktliga inslag, annars med exkursioner å bolagets marker. Alltid avslutat med välmodulerad måltidssamvaro, inklusive avsmakning av husets hemkryddade bajtar. Ibland följd av besök vid något av de lokala nöjesetablissemangen Hybopaviljongen, Österbacks loge, eller vanligen det mer närbelägna Bricka Folkets Hus.
Några kilometer bort längs sjön bodde Erik. Minns inte vad ”Ersken” gjorde till vardags, men på helgerna körde han taxi. Vi etablerade snart en relation, såtillvida att han stadigvarande städslades för transporterna till och från festlokalerna. Mina sällskap var skojfriska och uppsluppna gossar som uppenbarligen muntrade upp den gode kusken. Så pass att det utverkades en fast taxa, tio riksdaler vardera riktningen, oavsett distans. Preferred customers – taxametern avslagen.
Vid fritidssammankomster av nöjeskaraktär ville många bjuda på en hutt ur medhavd flaska. Etiketterna på pavorna varierade, men smaken var densamma. Att tacka nej kunde feltolkas, varför man snart utvecklade en diskret smutteknik för att reducera det faktiska etanolintaget. Som vid en lördagskvällstillställning vintertid i Bricka, med dans till orkester, kaffe och wienerbröd. Icke tillåtet att medföra alkoholhaltiga drycker i lokalen. Sådana förvarades därför i riklig mängd utomhus, företrädesvis i närbelägna snödrivor. Orkestern spelar, dansen träds. Plötsligt ljuder ropet ”Plogbilen!”. Verksamheten tvärstannar och manliga närvarande rusar hals över huvud ut i kylan för att rädda vad som räddas kan.
Årets höjdpunkter vad gällde ”tjo och tjim och inget annat” var förstås spelmansstämmorna i Delsbo och Bjuråker. När sommaren stod i sin fullaste prakt. Den förra samlade flera tusen musikanter och besökare från hela landet, som trängdes i tält och husvagnar på åkrar och i hagar. Kanske så ännu idag. Här försiggick underhållning, buskspel och en hel del annat, dygnet runt. Dit cyklade man hellre än körde bil, av uppenbara skäl.
Möjligen verkade det fagra sommarlandskapet och spelmanskulturen lockande på de många ”grönavågare” som lämnade storstäderna för en tillvaro närmare naturen. ”Rundglasögon” kallades de av lokalbefolkningen. Gärna iklädda tovad luva, islandströja, manchesterbrallor och näbbskor. Några flyttade in i större gårdar för att leva i frigjorda storkollektiv. Andra övertog mindre ställen, efter småbrukare som sålt av p g a orimligt mycket slit och skral lönsamhet. Men hur svårt kunde det vara? Med några får, getter och egna odlingar skulle det hela säkert reda sig. Det gick väl så där. Ofta inte alls. Men ofantliga mängder getost hann i alla fall produceras, så länge vågen varade. Billig och rätt OK till en början, men det gick över. Och den odör av get och kaprinsyra som osade över nejderna var inte alltid så angenäm. Sedan dess har det varit svårt att förlika sig med chèvre, numera vanligt förekommande i butikernas delikatessdiskar.
Detta var det storskaliga, schablonmässiga skogsbrukets tid. Jag lät mig imponeras av slutavverkningsobjekt på hundratals hektar. Där huggare, stamkvistare, kvistare-kapare, lunnare och skotare kunde vistas i veckor. Påminde om veritabla militärmanövrar, med ”depåer” som omfattade baracker, service- och underhållstält, drivmedelstankar och allt annat behövligt. Kilometerlånga virkesvältor. Ståndortsanpassning, biologisk mångfald och klimatnytta var ännu icke uppfunna begrepp. Avverkningarna följdes av intensiva föryngrings- och skogsvårdsinsatser. Så ny skog blev det likafullt.
Från tid till annan förekom problem med stölder, inte minst från avverkningsdepåerna. Det föreföll generellt som att just bolagets tillhörigheter var särskilt attraktiva stöldgods. I den spirande ungskogen på en avlägset belägen, äldre avverkningstrakt stod en kvarlämnad gammal dieseltank och rostade. Skogvaktaren Rune och undertecknad konstaterade att det såg illa ut med skrotet i skogen. Samtidigt skulle det bli dyrt att frakta bort det. Efter lite lateralt tänkande, kläcktes idén att klistra en stor och på långt håll synlig företagslogga på åbäket. Sagt och gjort. Sedan var det bara att avvakta och se om något hände. Ett par veckor senare var tanken försvunnen.
Avverknings- och skogsvårdplanering, driftsuppföljning och taxering var några av de uppgifter som ankom på förvaltarassistenten. Roligt och lärorikt. Mycket bilåkande blev det dessutom. Med komradio som renderade viss status i bekantskapskretsen. Ett särskilt ansvar var bortsättning av entreprenörsuppdrag. Merparten av avverknings- och skogsvårdsresurserna var bolagsägda, men entreprenörer anlitades för verksamhet främst i förvaltningens geografiska periferi. Blev fena på att konstruera avancerade nomogram till stöd för beräkning av ersättningar. Antagligen var man lite väl generös i detta värv, då jag vid juletid erhöll ymniga gåvor från de uppskattande entreprenörerna. Min efterträdare var mer kostnadsmedveten och av tuffare kaliber. Stramade åt prissättningen och sänkte säkert bolagets kostnader med flera ören kubiken. Men fick i stället ett smärre uppror på halsen. Och inga julklappar. Delikat balansgång det där. Han avancerade i alla fall till förvaltare så småningom.
1975 infördes månadslön i skogen. Särskilt de motor-manuella arbetarna fick därmed mindre pressade villkor. Nedsidan blev att produktiviteten sjönk markant i hela skogsbruket. Vid ett tillfälle följde jag skogschefen, skogsvårdsdito och förvaltaren under en dag för att inspektera pågående skogsvårdsverksamhet. På programmet stod bl a besök hos ett fem mannar starkt röjningslag. Väl framme, mitt under förmiddagens arbetspass, befanns samtliga behagligt sovande på omsorgsfullt tillredda bäddar i den mjuka markvegetationen utanför rastkojan. De önskade sig nog någon annanstans när de väcktes, slog upp ögonen och såg det samlade ledningsgarnityret med bistra miner blicka ner på dem.
Bolaget lade sig vinn om fortlöpande kompetensutveckling av såväl tjänstemän som arbetare. Vid den här tiden svepte fenomenet ”sensitetskurser” över landet. Nu skulle cheferna ta av sig kavajen, lätta på slipsen, sitta i en ring på golvet, hålla handen, lära känna sitt inre och våga ge uttryck för sina djupare känslor. En del företag (dock ej något skogligt, vad jag minns) inrättade t o m ljudisolerade ”primalrum”, som kunde uppsökas vid behov av att vråla ut sin frustration. Även Iggesund provade kurskonceptet. Det blev ingen succé. I vart fall inte bland garvade skogskarlar av den äldre skolan. Efter en timmes session där deltagarna placerats på stolar i ring i ett kalt rum med stängd dörr, utan instruktioner och utan handledare, utbrast en av de seniora skogvaktarna, drypande av kallsvett ”- Hä va värre än te å åka Vasaloppe dä här!”.
Om spelmansstämman var sommarens stora begivenhet, så var älgjaktpremiären höstens.
Som förvaltarassistent jagande man med skogvaktargänget i Tigers, uppåt Naggen till. Jakt med förläggning, måndag t o m torsdag första veckan. Andra kvällen anordnades i jaktstugan traditionsenlig älgmiddag, då filéer från dittills fällda djur inmundigades, ackompanjerat av intag av medhavda egendestillerade dryckesvaror. Det senare möjligen ett moraliskt dilemma för jaktledarens deltagande son, poliskonstapel i det civila. Matlagning, servering och disk handhades av tillresta skogvaktarfruar. Det var då det.
Under det tidiga 70-talet betraktades på landsbygden jägmästare i viss mån fortfarande som auktoriteter och representanter för överheten. Upplevde dock för egen del inte detta märkbart. Möjligen med undantag av en incident. Satt en sen fredagseftermiddag fridfullt läsande i Hudiksvalls järnvägsstation och inväntade dambesök från huvudstaden. Väntsalen var tom, sånär som på några lätt överförfriskade ynglingar i 20-års åldern. Noterade i ögonvrån att min person tilldrog sig deras intresse. Rest in till stan även de tydligen, oklart varför. En av dem reser sig, kommer på aningen ostadiga ben fram till mig och frågar
”- Är du jägmästare?” ”- Ja, hur så?” ”- Då ska du ha en smäll på käften!”
Dess bättre anslöt raskt hans mer sansade kamrater och förmådde avstyra handgemänget.
Efter ett och ett halvt år i den vackra Dellenbygden, kallade huvudkontoret till andra uppgifter. Men det är en annan berättelse.
Den 26 oktober anordnar Jägmästarnas Förening ett livesänt webinarium om hyggesfritt skogsbruk i praktiken.
Tre föredrag om dess utmaningar och möjligheter med efterföljande diskussion: ? Dan Johansson, Plockhugget AB ?Askia Sandberg, SCA AB ?Johan Sonesson, Skogforsk
Webinariet modereras av Aleksandra Holmlund. Mer information om innehållet kommer snartt.
Webinariet börjar kl 18 och ges via Zoom. Anmälan är fortfarande öppen! (Alla medlemmar har fått inbjudan den 24 september via mail)
Jägmästarprogrammet står inför avgörande förändringar i och med att SLU lägger om sina 5 åriga utbildningar. Det är redan nu, Hösten 2021, som Jägmästarprogrammet blir ett minne blott och ersätts med olika skogliga kandidat- och masterprogram.
Vad är tanken med förändringen?
Innebär detta att titeln ”Jägmästare” går i graven?
Hur ska SLU utbilda studenter för att matcha det ökande behovet av skogsakademiker?
Hur ser framtiden ut för Jägmästarnas Förening?
Få svar på dina frågor; Jägmästarnas Förening och SLU bjuder in samtliga JF-medlemmar till ett digitalt miniseminarium den 18 maj kl 18-19. Vi bjuds på föreläsning av SLU-professor Ola Lindroos och Klubbmästare Astrid Bygge följt av en öppen frågestund.
Anmälan sker genom formuläret senast den 18 maj kl 16. En möteslänk kommer att skickas ut till alla anmälda innan seminariet. Seminariet kommer att hållas via Zoom.
Vår skattmästare Jan Fryk kåserar här över vad det inneburit och innebär att vara jägmästare, samt hur förträffligt det ändå är att vara medlem i Jägmästarnas förening. Glöm inte att anmäla dig till årsmötet!
Historien förmäler att poeten, tillika naturforskaren Johann Wolfgang von Goethe, under en av sina morgonpromenader i staden Weimars utkanter, råkade i samspråk med två distingerade herrar, djupt försjunkna i vad som visade sig vara en karta över nejdens skogsklädda omgivningar. På diktargigantens förfrågan om vad som föranledde gentlemännens engagerade diskussion, blev svaret att de dryftade huru härvarande trädbestånd lämpligen borde skötas, tas tillvara och ersättas av ny skog, till gagn för nuvarande och kommande generationer. Imponerad av denna ansvarskänsla och kanske tvåhundraåriga planeringshorisont lär Wolfgang ha utbrustit ”Ack, den som ändå vore skogsman!”.
Hur ofta hör man något liknande yttras idag?
Redan i Goethes dagar fanns för sin tid välutbildade skogsmän också här i Sverige. För dessa krävdes, förutom kunskaper i teoretiska ämnen såsom skrivning, räkning och skogshushållning, även praktiska färdigheter. Bland annat att rida, spåra vilt, uppfånga djur och fåglar samt blåsa valthorn. Kraven på skjutskicklighet var högt ställda. Vad sägs t ex om att ”med pistol och hagel träffa ett mål av tolv tums diameter till häst i full karriär”? Förmodligen inte många av nutida kollegor som grejar en slik manöver.
Ovanstående enligt Israel Adolf af Ströms upprättade mål för jägmästare 1802. Den gode Israel Adolf som initierade grundandet av Skogsinstitutet 1828, med utexaminering av de första jägmästarna några år därefter. Institutet hade sina lokaler i det ombyggda f d hovjägmästarbostället Stora Blå Porten, en pampig borgliknande byggnad intill Diplomatstaden i Stockholms förnämare kvarter. När institutet 1914 ombildades till Kungliga Skogshögskolan överfördes verksamheten till det imposanta, slottslika nybygget i Frescati Hage vid Brunnsvikens strand. Har själv försökt lansera, den i eget tycke briljanta idén, att Gamla skogsinstitutets byggnad borde övertas av Jägmästarnas Förening. Men då huset för närvarande inrymmer Israels ambassad, ter sig dessvärre ett sådant förvärv i knepigaste laget.
Nåväl, för att fortsätta den kondenserade historieskrivningen. Utbildningspensumet vidgades och fördjupades efterhand och själva Jägmästartiteln lär formellt ha stadfästs först 1927. Fem år senare infördes examenstiteln Civiljägmästare. Oklart varför, några ”militärjägmästare” fanns ju knappast, även om det krävdes fullgjord militärtjänst och helst officersgrad för att bli antagen till Skogis. Sannolikt var det så att prefixet ”civil” skulle markera en högskoleutbildning i paritet med civilingenjörer och dito ekonomer. Det civila kapades bort 1977 och man kan möjligen reflektera över klokskapen i detta. Ett par decennier senare befanns en modernisering vara av nöden, för att s a s gå i takt med tiden. Den förment mossiga jägmästartiteln avskaffades till förmån för skogsvetare, utbildningen kortades och antalet studieplatser nästan fördubblades. Det blev nu ingen hit. Efter åtta år togs steget tillbaka till tidigare ordning. Kamrater veterinärer och agronomer lät sig aldrig falla för frestelsen att döpa om sig till djur- eller jordvetare.
Studenterna vid Kungliga Skogshögskolan intog länge en gynnad särställning bland landets studentkårer. Med privilegier som i betydande grad försvann när epoken som fristående högskola upphörde i och med ombildningen till en fakultet bland andra vid Lantbruksuniversitetet, utlokaliseringen till Umeå samt nedläggningen av verksamheten i Garpenberg. Fram till dess var utbildningskostnaden per jägmästarelev den näst högsta, alla kategorier, efter stridspiloter. Då kan man betänka att yrkesmortaliteten likafullt förblev väsentligt högre bland de senare. Det lär t o m förhålla sig så att jägmästare/skogsakademiker lever längst av alla yrkesgrupper. Och har lägst skilsmässofrekvens. Kanhända föreligger en positiv korrelation däremellan. Vistelse i naturen och trevlig kollegial samvaro bidrar förmodligen också till en upplevd hög livskvalitet.
Utbildningens, liksom yrkets inriktning och status må ha varierat och förändrats genom decennierna. Men en företeelse har förblivit tämligen konstant – de kamratliga traditionerna! Och där vill jag mena att Jägmästarnas Förening med dess föregångare spelat en icke oväsentlig roll. Sammanslutningar för jägmästare (och forstmästare) har funnits i olika formeringar alltsedan Skogsinstitutets dagar. Ursprungligen för att tillvarata fackliga intressen, men även för utbyte av yrkeserfarenheter och stärkt kamratskap. Den fackliga funktionen avklingade efterhand, för att helt upphöra under tidigt 1990-tal. Återstår den nog så viktiga kollegialsociala dimensionen.
I de nyligen reviderade stadgarnas första paragraf, anges att föreningens ändamål pro primo är att ”verka för att samhörighetskänslan mellan föreningens medlemmar upprätthålls och stärks, gärna under trivsamma former”. Man kan undra hur många föreningar som uppvisar en liknande portalformulering, därtill matchad av ett ansenligt, disponibelt ekonomiskt trivselkapital?
Att stärka samhörighetskänslan under trivsamma former, i mindre såväl som i större sammanhang, leder gärna tankarna till västar och fester. Ett signum för vår kår, med rötter i de Urgambles mylla. Ikväll så ska vi bara glamma, morgondagen gör detsamma. Och som det heter avslutningsvis i några forna versrader om jägmästarns lott (när hen var en han, liksom i citatet från Goethes tid):
”På söndagens morgon, när luften är stark och ozon är vad folk behöver, tar han aderton steg genom skog och mark och därmed är baksmällan över”.
För att möjliggöra fler och mer spridda aktiviteter har JFs styrelse beslutat att medlemmar ska kunna arrangera egna aktiviteter i föreningens namn, med stöd av föreningen. Riktlinjer för dessa aktiviteter går att läsa nedan samt på denna länk.
Syfte:
En större bredd och geografisk spridning på aktiviteter för att utöka möjligheten till kunskapsutbyte, nätverkande, fortbildning & gemenskap.
Bakgrund:
Då vi har sett ett önskemål om fler samt geografiskt mer spridda aktiviteter öppnar vi upp för och välkomnar initiativ av medlemmar i jägmästarnas förening för att anordna aktiviteter för målgruppen nedan. Exempelvis föreläsning, paneldebatt, skogsexkursion, resa
Målgrupp:
• Medlemmar i jägmästarnas i förening
• Jägmästarstudenter
• Potentiella medlemmar i jägmästarnas förening.
• Samt en vän/respektive till ovanstående
Budget:
• Bidrag för max 5000 kr kan beviljas för lokalhyra, föreläsare, förtäring, resebidrag, buss och dylikt.
• Bidrag om max 500 kr/person beviljas (medlem eller icke medlem enligt målgruppsdefinition ovan).
Redovisning:
• Skriftlig sammanfattning i form av en artikel, gärna med bilder, som kommer att publiceras på JF’s hemsida.
• Lista på närvarande, ange vilka som är medlemmar i JF
• Kvitton mm för utlägg.
Ramar:
• Vara av allmänt intresse för medlemmar i jägmästarnas förening
• Aktiviteterna ska vara i överensstämmelse med JF:s ändamålsparagraf, d v s bidra till stärkt samhörighetskänsla samt utbyte av yrkeserfarenheter av gemensamt intresse.
• Alla medlemmar ska bjudas in till aktiviteten – JF hjälper till med inbjudningar i form av epostutskick.
• Minst fem medlemmar ur jägmästarnas förening måste delta för att aktiviteten ska vara bidragsgrundande.
• Bidragsansökningar kommer att behandlas kvartalsvis vid JF’s styrelsemöten, dock skall ansökningar ha inkommit senast en vecka före mötet för att beaktas. Datum för JF’s styrelsemöten ligger på hemsidan under ”nyheter/evenemang”.
• Bidrag kommer att beviljas till högst 6 aktiviteter per år och vi eftersträvar en spridning av såväl geografisk lokalisering som ämnesval.
Vårt gängse lokus, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien vid Observatoriekullen, var denna gång inte tillgängligt p g a harjakt. Det får man ju ha förståelse för. Och LRF:s lokaler på gata Franzéns nummer 6, visade sig vara ett välfunnet alternativ för Jägmästarnas Förenings årliga sammankomst, denna kulna februarilördag anno 2017.
De kom från öst och väst, från nord och syd, dessa skogens män och kvinnor. Men inte en lodenrock så långt ögat nådde! Detta till synes bortglömda plagg, som i fordom bars av varje jägmästare med självaktning. Dvs av samtliga. Nu för tiden tycks man hellre gå och se frusen ut i en florstunn skaljacka av märket Arcteryx för sådär sju tusen spänn.
Efter inmundigande av fullkornsfrallor, avlöpte årsmötesförhandlingarna föga oväntat utan dramatik. Ekonomin visade sig vara solid och i god ordning. Att besitta tillgångar för 1,5 miljoner kronor att ha kul för är inte alla föreningar om givet. Och mer lär det bli när våra anrika stilmöbler i Garpenbergs Slotts blå salonger avyttras. (Jo, Herrgården heter så numera). Hugade spekulanter må hålla ögonen öppna när möblemanget går under klubban genom Uppsala Auktionskammares försorg. Enär vår vördade ordförande Hr Bendz, i yngre dagar taxerat kammarägare Knut Knutssons skogsdomäner, förväntar vi oss stort engagemang i frågan från sagda auktionist.
Med ett betydande mått ödmjukhet konstaterade styrelsen att man varit synnerligen aktiv under det gångna året. Icke minst genom att med stor ackuratess utarbeta förslag till reviderade stadgar, vilka inte setts över sedan drygt två decennier tillbaka. Tillägget ”gärna under trivsamma former”, till ändamålsparagrafens första sats om att stärka medlemmarnas samhörighetskänsla, vann årsmötets särskilt starka bifall. Uppenbarligen hade styrelsen utfört sitt värv till allmän belåtenhet, då densamma beviljades ansvarsfrihet och omvaldes i sin helhet.
Dagens gästtalare, statssekreterare Elisabeth Backteman, infann sig vänligen, lördagen till trots, för att berätta om arbetet med det Nationella Skogsprogrammet. Så mycket program blev det nu inte, eftersom ett sådant återstår att utarbeta. Mer då om de fyra underlagsrapporter som programmet är tänkt skall bygga på. Men programskrivningen kan nog bli en tämligen grannlaga uppgift. För den som tagit del av rapporternas drygt fyra hundra sidor, kan dess utmynnande i inte mindre än 15 s k strategiska rekommendationer och ett 60-tal åtgärdsförslag av högst varierande karaktär, ge ett milt sagt fragmenterat helhetsintryck. Allt bör prioriteras och mer av allt till alla, för att uttrycka sig aningen vanvördigt. Motsättningarna mellan bevarande- och produktionsintressen tycks inte heller ha överbryggats. Så lycka till, även om upphovsmannen själv, professor Sten Nilsson, i ett tidningsinlägg nu uttrycker sina dubier över om det hela kommer att landas över huvud taget.
Sammankomsten avslutades i god anda. Till statssekreteraren överlämnades ett fång blomster och vi övriga ilade vidare till dagens kulturella begivenhet, musicalen ”Book of Mormons”. Överlåter dock åt andra att recensera begivenheten, efter vilken stundade kamratmiddag i sann Skogis-anda. Västar på!
I den smått ruggiga vinterkvällen fann vi välkomnad och trevnad i Läkaresällskapets, som det oss anstår, ståndsmässiga byggnad. Paraden av Skogisvästar avslöjade att ett icke oväsentligt antal krympt betänkligt över tid. Ylle är förvisso ett rustikt material, men uppenbarligen känsligt vid lång förvaring. Vackra broderier prydde flertal kragar, och praktfulla konstverk mången äldre rygg. Somliga västbringor utan pins, andra utsmyckade som veritabla nåldynor.
Vi fylkades en trappa upp, där några med bestämda kliv stegade spikrakt till bajtlappsförsäljningen, medan andra valde att köa upp för välkomstbubbel. Mingelsorlet nådde snart sådan volym att en del gråhårsmän t o m nödgades justera sina hörselapparater. Decibelnivån höjdes därtill markant när ”Och så tåga vi då” stämdes upp samfällt, om än inte unisont. Oljeporträtten av barska forna läkarstorheter tycktes darra på sina krokar under jägmästarnas frejdiga vandring upp till festlokalen, där väldukade långbord med batterier av glas och bestick mötte vår hungriga anblick.
Ingen ordning, ingen ordning och festen kunde ta sin början på allvar. Den väldige Weine anförde sången med sedvanlig bravur och inlevelse. Kan dock sakna den Alces alces klöv med vilken han dompterade sjungandet under Skogis-åren. Musikalisk kille, denne Genfors. Lärde sig spela fiol på tre månader, för att som ung, nyvorden skogsförvaltare i Dalarna vinna respekt hos lokalbefolkningen. Imponerande! Torde platsa som en av våra mer legendariska sånganförare. Tillsammans med namn som Björn Sprängare, dock ej närvarande denna kväll. Den senare lär utantill behärska samtliga 125 sånger i ”Skogisvisor”, 8:e upplagan, 1963. Imponerande!
I sånghänseende kan man tycka att det var det något enklare förr (inte bättre). När skogsmannen var… en man. ”En skogsperson av allra bästa sort, hen vilar ej mer än ett varv” känns lite knepigt.
Märkligt, för varje år får man framföra sin västvisa allt tidigare på kvällen, numera bland de första i kön. En annan iakttagelse är att visor av äldre årgångar gärna vilar på melodier av Taube och möjligen ABBA-Stickan. Medan de unga är glada varianter av ”Här kommer Pippi Långstrump” eller ”Bamse”. Typ. Alla är vi barn av vår tid. Stal västviseshowen gjorde även denna gång Lasse (LUS) Laestadius´ sovjetinspirerade, proletärmarschlika alster. Intet öga torrt vid detta soloframförande.
(Tankarna vandrar till sommaren 1993 och ett besök vid Virginia Tech i Blacksburg VA, USA. Där gavs jag tillfälle att från skogsteknikinstitutionens dator sända ett s k elektroniskt postmeddelande via något nymodigt som hette Internet, till vännen LUS stationerad i Washington DC och med tillgång till samma pionjärteknik. Resten är, som det heter, historia).
Många sånger, korta tal, långa tal, för långa tal… precis som det skall vara. Och kvällens clou, skogens egen ståuppare Erik ”Waffe” Walfridsson. Mannen med branschens flackaste karriärkurva, vågrät som dragen med ett vattenpass. Mannen som med sina ekvilibristiska ordflätor förorsakar skrattkramp i välfyllda middagsmagar. Mannen som tills för något år sedan, när slitna knän sade stopp, sprungit samtliga Stockholmsmaror från starten 1979. Imponerande!
Vi bryter taffeln och övergår till kaffe med avec för hågade. Vittra (?) samtal följer, fortsatt högstämd men alltmer ostämd sång. När timvisaren närmar sig tolv, bjuder Terrassorkestern upp till dans.
Så långt lidet frampå nattkröken börjar lodenrocksgenerationen kvittera ut sina pampuscher och inleda vandringen hemåt längs huvudstadens gator. Trevligare kväll kan man knappast ha. Så fortsätt ni yngre att glamma, men för oss seniorer gör morgondagen tyvärr ej längre detsamma…
