Lördag 10 februari 2024 höll jägmästarnas förening sin årliga kamratmiddag i Stockholm. Här kommer en festrapport av en student på kalaset! Vi tackar och bockar och hoppas på återseende med glada kamrater även nästa år. Styrelsen tar glatt emot fler bilder från kvällen.
Det var med ett litet pirr i magen som jag satte mig på tåget mot Stockholm och jägmästarnas förenings fest. Jag som skriver heter Emma och studerar det tredje året på skogsvetarprogrammet vid SLU i Umeå. Hittills hade alla mina fester i väst ägt rum i Skogis salar, sammankomster som jag tagit till mig helhjärtat som sånganförare och festälskare. Men nu skulle alltså mina jämnåriga studiekompisar bytas mot en hel generation jägmästare av olika åldrar, en svindlande tanke. Av respekt för de äldre (men i ärlighetens namn mest nervositet) började jag förbereda samtalsämnen i mitt huvud, till exempel kunde vi ju prata om den nya skogsutredningen! Såklart ska jag ställa frågor om den så får vi något saftigt att bita i förutom den underbara maten.
Jag hade inte behövt förbereda mig. Nog för att jag litar på att jägmästare kan festa, men väl framme i Stockholm slog kvällen alla mina förväntningar. Vi höll till i läkarsällskapets vackra lokaler, ett ståtligt nationalromantiskt hus som stod klart 1906. De mörka trädeltaljerna fick mig att mysa i västen, det var nästan som på Skogis ju. Minglet kan starta! Jag fick ett stort glas bubbel tilldelat och började min svettiga slalomfärd genom folkmassan med sikte mot ett bekant ansikte. Givetvis var de allra flesta helt nya för mig och när jag fick uppgiften att hitta de två personer vi skulle sitta vid genom tre ihopknutna namnlappar drog jag en lättnadens suck när den ena visade sig vara min kursare Eric. Den andre däremot, var för mig helt anonym. Jag spanade ut över folkmassan, kan vi ha varit dryga 50 personer? Hur ska jag nu pricka rätt? Med en snabb manöver drog jag till mig Waffe som blixtsnabbt identifierade personen. Patrik som han heter, visade sig vara ett underbart trevligt sällskap och vi slog armkrok och tågade in mot salen under någorlunda synkad sång.
Borden stod vackert dukade för oss och vi möttes av en meny med både hjort och hjortron. Kvällen förflöt med ett aldrig tidigare skådat tempo på sånginsatserna som kom från alla håll och kanter. Det var sagolikt att se hur sånger från nu och då blandades i rummet och lyfte stämningen upp i taket. Jag sneglade då och då på personalen som stod och smålog åt vad de såg, ett sällskap helt begeistrat av stunden. Vi fick också höra fina tal, och särskilt ett riktat till oss yngre som inte upplevt tiden i Garpenberg. Det berättades om pistolskott som avlossats i en bil för att tömma den på vatten. Jag sög i mig som en tvättsvamp och lovar att göra mitt bästa för att hålla ställningarna i Umeå. Waffe framförde sina oslagbara rim och västvisorna från då till nu spände över tidsrymder stora som rotationsperioder. Det fanns helt enkelt inte en minut över för mig att plocka fram samtalsämnet om den där skogsrapporten, något som jag är mycket tacksam över då jag själv inte läst den.
Alldeles för tidigt fann jag mig själv ståendes på en stol under melodin Liksom fågeln. En middag av den här sorten vill man ju aldrig ska ta slut! Och det gjorde den inte än heller. Utanför dörrarna möttes vi av avecbordet och ett liveband som spelade musik hela natten lång. Jag tog mig en svängom med några nya bekantskaper och fick prova alltifrån svängig bugg (ganska sent) till någon sorts egen klatschig tolkning av salsa (väldigt sent). Med ett leende på läpparna och förvissad om att festen inte tar slut bara för det att man pluggat klart, satte jag mig på tåget till Umeå. So-long Stockholm! Och tack jägmästarnas förening! Jag är säker på vi ses igen.
Emma Munters
Kurs 21/24
