2017-03-17
Jan F
Vårt gängse lokus, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien vid Observatoriekullen, var denna gång inte tillgängligt p g a harjakt. Det får man ju ha förståelse för. Och LRF:s lokaler på gata Franzéns nummer 6, visade sig vara ett välfunnet alternativ för Jägmästarnas Förenings årliga sammankomst, denna kulna februarilördag anno 2017.
De kom från öst och väst, från nord och syd, dessa skogens män och kvinnor. Men inte en lodenrock så långt ögat nådde! Detta till synes bortglömda plagg, som i fordom bars av varje jägmästare med självaktning. Dvs av samtliga. Nu för tiden tycks man hellre gå och se frusen ut i en florstunn skaljacka av märket Arcteryx för sådär sju tusen spänn.
Efter inmundigande av fullkornsfrallor, avlöpte årsmötesförhandlingarna föga oväntat utan dramatik. Ekonomin visade sig vara solid och i god ordning. Att besitta tillgångar för 1,5 miljoner kronor att ha kul för är inte alla föreningar om givet. Och mer lär det bli när våra anrika stilmöbler i Garpenbergs Slotts blå salonger avyttras. (Jo, Herrgården heter så numera). Hugade spekulanter må hålla ögonen öppna när möblemanget går under klubban genom Uppsala Auktionskammares försorg. Enär vår vördade ordförande Hr Bendz, i yngre dagar taxerat kammarägare Knut Knutssons skogsdomäner, förväntar vi oss stort engagemang i frågan från sagda auktionist.
Med ett betydande mått ödmjukhet konstaterade styrelsen att man varit synnerligen aktiv under det gångna året. Icke minst genom att med stor ackuratess utarbeta förslag till reviderade stadgar, vilka inte setts över sedan drygt två decennier tillbaka. Tillägget ”gärna under trivsamma former”, till ändamålsparagrafens första sats om att stärka medlemmarnas samhörighetskänsla, vann årsmötets särskilt starka bifall. Uppenbarligen hade styrelsen utfört sitt värv till allmän belåtenhet, då densamma beviljades ansvarsfrihet och omvaldes i sin helhet.
Dagens gästtalare, statssekreterare Elisabeth Backteman, infann sig vänligen, lördagen till trots, för att berätta om arbetet med det Nationella Skogsprogrammet. Så mycket program blev det nu inte, eftersom ett sådant återstår att utarbeta. Mer då om de fyra underlagsrapporter som programmet är tänkt skall bygga på. Men programskrivningen kan nog bli en tämligen grannlaga uppgift. För den som tagit del av rapporternas drygt fyra hundra sidor, kan dess utmynnande i inte mindre än 15 s k strategiska rekommendationer och ett 60-tal åtgärdsförslag av högst varierande karaktär, ge ett milt sagt fragmenterat helhetsintryck. Allt bör prioriteras och mer av allt till alla, för att uttrycka sig aningen vanvördigt. Motsättningarna mellan bevarande- och produktionsintressen tycks inte heller ha överbryggats. Så lycka till, även om upphovsmannen själv, professor Sten Nilsson, i ett tidningsinlägg nu uttrycker sina dubier över om det hela kommer att landas över huvud taget.
Sammankomsten avslutades i god anda. Till statssekreteraren överlämnades ett fång blomster och vi övriga ilade vidare till dagens kulturella begivenhet, musicalen ”Book of Mormons”. Överlåter dock åt andra att recensera begivenheten, efter vilken stundade kamratmiddag i sann Skogis-anda. Västar på!
I den smått ruggiga vinterkvällen fann vi välkomnad och trevnad i Läkaresällskapets, som det oss anstår, ståndsmässiga byggnad. Paraden av Skogisvästar avslöjade att ett icke oväsentligt antal krympt betänkligt över tid. Ylle är förvisso ett rustikt material, men uppenbarligen känsligt vid lång förvaring. Vackra broderier prydde flertal kragar, och praktfulla konstverk mången äldre rygg. Somliga västbringor utan pins, andra utsmyckade som veritabla nåldynor.
Vi fylkades en trappa upp, där några med bestämda kliv stegade spikrakt till bajtlappsförsäljningen, medan andra valde att köa upp för välkomstbubbel. Mingelsorlet nådde snart sådan volym att en del gråhårsmän t o m nödgades justera sina hörselapparater. Decibelnivån höjdes därtill markant när ”Och så tåga vi då” stämdes upp samfällt, om än inte unisont. Oljeporträtten av barska forna läkarstorheter tycktes darra på sina krokar under jägmästarnas frejdiga vandring upp till festlokalen, där väldukade långbord med batterier av glas och bestick mötte vår hungriga anblick.
Ingen ordning, ingen ordning och festen kunde ta sin början på allvar. Den väldige Weine anförde sången med sedvanlig bravur och inlevelse. Kan dock sakna den Alces alces klöv med vilken han dompterade sjungandet under Skogis-åren. Musikalisk kille, denne Genfors. Lärde sig spela fiol på tre månader, för att som ung, nyvorden skogsförvaltare i Dalarna vinna respekt hos lokalbefolkningen. Imponerande! Torde platsa som en av våra mer legendariska sånganförare. Tillsammans med namn som Björn Sprängare, dock ej närvarande denna kväll. Den senare lär utantill behärska samtliga 125 sånger i ”Skogisvisor”, 8:e upplagan, 1963. Imponerande!
I sånghänseende kan man tycka att det var det något enklare förr (inte bättre). När skogsmannen var… en man. ”En skogsperson av allra bästa sort, hen vilar ej mer än ett varv” känns lite knepigt.
Märkligt, för varje år får man framföra sin västvisa allt tidigare på kvällen, numera bland de första i kön. En annan iakttagelse är att visor av äldre årgångar gärna vilar på melodier av Taube och möjligen ABBA-Stickan. Medan de unga är glada varianter av ”Här kommer Pippi Långstrump” eller ”Bamse”. Typ. Alla är vi barn av vår tid. Stal västviseshowen gjorde även denna gång Lasse (LUS) Laestadius´ sovjetinspirerade, proletärmarschlika alster. Intet öga torrt vid detta soloframförande.
(Tankarna vandrar till sommaren 1993 och ett besök vid Virginia Tech i Blacksburg VA, USA. Där gavs jag tillfälle att från skogsteknikinstitutionens dator sända ett s k elektroniskt postmeddelande via något nymodigt som hette Internet, till vännen LUS stationerad i Washington DC och med tillgång till samma pionjärteknik. Resten är, som det heter, historia).
Många sånger, korta tal, långa tal, för långa tal… precis som det skall vara. Och kvällens clou, skogens egen ståuppare Erik ”Waffe” Walfridsson. Mannen med branschens flackaste karriärkurva, vågrät som dragen med ett vattenpass. Mannen som med sina ekvilibristiska ordflätor förorsakar skrattkramp i välfyllda middagsmagar. Mannen som tills för något år sedan, när slitna knän sade stopp, sprungit samtliga Stockholmsmaror från starten 1979. Imponerande!
Vi bryter taffeln och övergår till kaffe med avec för hågade. Vittra (?) samtal följer, fortsatt högstämd men alltmer ostämd sång. När timvisaren närmar sig tolv, bjuder Terrassorkestern upp till dans.
Så långt lidet frampå nattkröken börjar lodenrocksgenerationen kvittera ut sina pampuscher och inleda vandringen hemåt längs huvudstadens gator. Trevligare kväll kan man knappast ha. Så fortsätt ni yngre att glamma, men för oss seniorer gör morgondagen tyvärr ej längre detsamma…
Hälsar Skattmästar´n
Jan Fryk